Rymddystopier

Uncategorized

Två av de största och bästa science fiction-filmerna är Solaris från 1972 och 2001: A Space Odyssey från 1968. Båda verken tar upp viktiga frågeställningar om människans natur, förmåga och plats i Skapelsen. Båda filmerna har litterära förlagor och båda och skiljer sig en del från dessa. Att dessa filmatiseringar har väckt sådan uppmärksamhet har att göra med de filosofiska och psykologiska aspekterna av berättelserna. Dessa två filmer hittar ständigt ny publik decennier efter att de skapades. Samtidigt är de två, likt Bladerunner, filmer som man kan se hur många gånger som helst och ständigt få nya funderingar av. Att det är två av världens bästa regissörer som ligger bakom filmerna har säkert haft stor betydelse. Solaris regisserades av ryssen Andrej Tarkovskij som även hade anpassat manuset. 2001: A Space Odyssey regisserades av amerikanen Stanley Kubrick som även skrev manus tillsammans med Arthur C. Clarke.

Boken Solaris skrevs av den polske författaren Stanisław Lem och kom ut 1961. Berättelsen handlar om en grupp vetenskapsmän ombord på en kombinerad forsknings- och rymdstation. Stationen kretsar över den helt oceantäckta planeten Solaris som forskarna undersöker. Till stationen anländer Kris Kelvin från Jorden. Han är psykolog och ska försöka ta reda på vad som ligger bakom det psykologiska sammanbrottet som stationens personal drabbats av. Solaris ocean är ett levande väsen som forskarna aldrig har förstått sig på trots decennier av studier. Efter att vetenskapsmännen ”upprört” oceanen med ett experiment börjar denna att undersöka hur forskarnas psyken och själar fungerar. Plötsligt anländer personer till rymdstationen som personifierar de olika forskarnas förträngda rädslor eller personliga svagheter. De tvingas alltså konfrontera dessa känslor inom sig.

Lem gillade aldrig någon av de tre filmatiseringar som gjordes av hans bok. Han tyckte att de missade hela den antropomorfiska problematiken han ville visa. Att människan i grunden är oförmögen att förstå ett annat väsen. Det kan vara Gud eller en ocean i en annan galax. Vi är begränsade till navelskådande och tolkar allt utifrån för snäva ramar.

Kubricks film inspirerades av novellen ”The Sentinel” som skrevs av den brittiske science fiction-författaren Arthur C. Clarke 1948. De båda arbetade tillsammans med anpassningen av berättelsen till film. Filmen börjar med att en mystisk monolit landar i Afrika för miljontals år sedan. Denna tingest påverkar tydligen en grupp hominider som lever där och gör de intelligentare. Filmen hoppar till framtiden och upp i rymden. Det har hittats en monolit på Månen som verkar sända signaler till en av Jupiters månar. En expedition skickas för att undersöka om det finns fler ledtrådar där. Ombord på rymdskeppet finns datorn HAL 9000 som styr och kontrollerar rymdfärden. HAL besitter artificiell intelligens och börjar av någon anledning sabotera expeditionen. För att riktigt förstå varför måste man läsa Clarkes vidareutvecklade bok som kom samma år som filmen. Berättelsen tar upp oro vi idag kan ha för AI och frågor om intelligens och evolution. Vad händer om vi t.ex. har tandläkarrobotar i framtiden? Kan en sådan flippa ur medan behandlingen pågår? Träffa mänskliga tandläkare, hos tandläkare stockholm de har inga robotar. Dessa båda filmer kommer ge dig mycket att tänka på.